Att hitta tillbaka till andetaget

Den här sommaren blev ingenting egentligen som jag hade tänkt. Samtidigt blev den precis så som den behövde bli.
Jag hade planerat för stugliv, vandringar, skogsutflykter och många bad. Dagar fyllda av vila och återhämtning.
Men livet ville något annat.
I juni gick min mamma bort efter en tids sjukdom. På många sätt var det väntat, eftersom hon hade varit väldigt sjuk. Men trots det kände jag mig inte riktigt förberedd.
Kan man någonsin bli det?
 
När livet förändras
När någon lämnar oss blir vi så brutalt påminda om livets förgänglighet. Hela upplevelsen fick mig att stanna upp och vända blicken inåt.
Lite som en existentiell kris.
Sorgen och saknaden efter en mamma som inte längre finns med oss blandades med stora frågor om livet. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Hur påverkar min historia den jag är idag? Vad gör vi av den tid vi har på jorden?
Och kanske den största frågan av alla:
Vad är egentligen meningen med allt?

Det är märkligt hur döden kan komma med så mycket liv
För samtidigt som sorgen finns där har jag känt en stor tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Att jag vaknar varje morgon. Att jag får andas. Att jag får finnas här en stund på den här jorden.
Men jag har också känt en frustration.
Som om jag plötsligt blivit väldigt medveten om att tiden är begränsad och att jag vill ta vara på den. En längtan efter att leva mer fullt ut. Att använda min tid på ett sätt som känns meningsfullt.
Och kanske är det just där det kan bli svårt.
När vi hamnar i perioder av sorg, förändring eller stora funderingar är det lätt att fastna i tankarna. Att försöka hitta svar. Att analysera livet och försöka förstå sådant som kanske inte alltid går att förstå.
Jag märker själv att jag lätt söker efter svar utanför mig. Jag läser, lyssnar och tar in. Som om någon annan ska kunna formulera det jag själv försöker förstå.
Men svaren finns sällan där.

När svaret finns i andetaget
Under en promenad lyssnade jag på ljudboken Andas – livet händer mellan två andetag av Ulrica Norberg. (Du hittar info här: https://ulricanorberg.se/book/andas/. )
Just den här gången när jag tryckte på play så var det ett kapitel där hon pratar och reflekterar nära de frågor jag själv burit på den senaste tiden.
Om vad vi lägger vår energi på. Om vilken riktning vi vill ta i livet. Om hur vi förhåller oss till världen omkring oss och till vår egen existens.
Och så slog det mig. Det var ingen slump att det var just den boken jag lyssnade på nu. Det var en direkt påminnelse.
Jag behövde inte hitta alla svar.
Inte heller planera om mitt liv eller maximera varje stund.
Jag behövde andas.
Andas.
Vilken påminnelse.

För oavsett vad livet innehåller eller inte innehåller så finns andetaget alltid där.
En plats att återvända till. Ett ankare när tankarna blir många och livet känns stort.
Inom yogan pratar vi om pranayama när vi pratar om olika andningstekniker.
Prana betyder livskraft och ayama betyder expansion eller utvidgning.
Det blir så tydligt för mig att det är just det jag behöver mer av nu.
Mer livskraft.

De senaste dagarna har min morgonyoga därför handlat mycket om andetaget. Att hitta tillbaka till andningen. Att landa i kroppen. Att lyssna. Att låta andetaget få ta plats genom olika andningstekniker.

Och något har förändrats.

Tankarna finns fortfarande kvar. Sorgen finns kvar. Saknaden finns kvar.
Men de känns inte lika tunga.
De får finnas där som en reflektion, snarare än något jag måste lösa. Det är som att kroppen och sinnet får lite mer utrymme. Lite mer mjukhet.
Andningen tar inte bort sorgen.
Och kanske är det inte heller meningen.
Sorgen är en del av livet. Den berättar om det vi har älskat, om relationer och om det som har betytt något för oss.
Men andetaget kan hjälpa oss att möta den.

Ett andetag i taget
När jag började den här sommaren såg jag framför mig vandringar, bad och lugna dagar i stugan.
Den blev något annat.
Den blev en sommar av avsked, stora frågor och mycket reflektion.
Men också en sommar som påminde mig om något jag egentligen redan vet.
Att vi inte alltid kan välja vad livet ger oss.
Men vi kan alltid återvända till andetaget.
Ett andetag i taget.
Och kanske är det just där yogan börjar.
Inte när livet är perfekt.
Utan när livet känns som mest mänskligt.