SoMe och jag- om sociala medier, stress och balans

När flödet blir för mycket

Den senaste tiden har jag känt mig väldigt mätt på sociala medier. Mätt på allt som kommer i flödet och mätt på alla goda råd och tips som strömmar där.
Jag brukar gilla att läsa vad andra skriver och delar och jag har några favoriter som jag följer lite mer och läser lite mer. Ni vet, de där som man känner att man kanske kan relatera till, känna igen sig i eller de som skriver något som spelar an på någon sträng hos en själv.
Jag har följt några av dem länge och alltid uppskattat deras inlägg och goda råd, inte minst deras kunskap och erfarenhet som de delar. Det har gett mig inspiration och tagit mig vidare till att utforska områden jag kanske inte annars skulle komma på. Inte sällan har det lett till att jag velat lära mig mer om något och på så vis hittat böcker, kurser och föreläsningar som jag kanske inte skulle ha letat efter annars.
Så jag tycker verkligen inte att det bara är negativt med sociala medier.

Att bara åka med

Men den senaste tiden har jag känt mig mätt. Fullproppad på något vis.
Jag inser att jag inte bara följer personer och företag som jag gillar och inspireras av, utan också en hel del som jag inte blir inspirerad av och som jag ganska oreflekterat läser och följer.
När jag rannsakar mina följanden lite så inser jag att de som tar mer än de ger är ofta de konton där det säljs något. Ett varumärke, en produkt eller en jakt på följare.
Det blir som en enorm flodvåg där jag åker med i strömmen utan att ge mig själv en chans att stanna upp och tänka efter.
Jag bara åker med.
Gillar, köper och ganska ofta adderar ett till ”måste” eller ”borde” på mina axlar. För det följer många goda råd för att optimera hälsan, eller vad det nu är de pratar om.

När pausen kommer

Men nu är det som om jag fått en möjlighet att kliva av lite. Som om flodvågen som drog med mig har minskat och jag kunnat ge mig själv lite mellanrum.
Genast börjar jag ana en kontakt med mig själv som jag saknat ett tag. Som om relationen till mig själv liksom uppenbarar sig på nytt.
Jag börjar reflektera, fundera, utforska.
Vad är det jag tilltalas av egentligen? Vad är det jag bara gör för att jag åkt med? Vad är det som inspirerar och ger energi?
Jag inser att många av dessa konton har jag följt, hakat på och lyssnat på utan att reflektera. Bara åkt med. Oavkortat.
Ibland har jag köpt saker, följt råd och hälsotips utan att reflektera över vad det ger mig eller ens om jag behöver det.
Men när jag pausar och lyssnar inåt så inser jag att jag egentligen inte alls varken ville, blev inspirerad eller fick någon bättre hälsa.
Jag känner mig nästan lite dum som följt en stor massa utan att tänka själv.

Mätt på att inspireras

När jag väl bjuder in pausen, mellanrummet och ger mig utrymme att tänka lite, så inser jag att jag blivit ganska less och mätt på allt i flödet.
Även det som inspirerar och ger.
Varför?
Jo, inte bara gör det mig till en oreflekterad följare. Det får mig också att själv sluta göra och efterleva det jag längtar efter.
Jag bara noterar hur andra gör det och upplever en kort stunds inspiration. Läser en bok om det. Kanske sparar ett inlägg. Men sen skrollar jag vidare utan att verkligen låta den där inspirationen få fortplanta sig vidare in i mitt system.
Det är som om skrollandet i sociala medier inte bara gör mig passiv, utan liksom kapar några sköra trådar jag en gång haft till mitt inre.
Till min potential, min motor, mina resurser.
Det är som om jag slutar mobilisera mig helt.
Så jag känner mig mätt.
Mätt på att inspireras av andra, mätt på att oreflekterat följa och härma och mätt på att fyllas av andra och annat.
Är det inte dags att fylla på sig själv på riktigt?
Är det inte dags att inspireras av sig själv främst?

När andra blir måttstocken

När jag kommit så långt i mina reflektioner och analyser så kommer nästa insikt.
Det här skrollandet och följandet gör mig också osäker.
Jag börjar höja andra och sänka mig själv.
Målet blir liksom inte att ta steg för steg i den riktning jag längtar efter, utan snarare att gå från noll till hundra. Och när det inte går så nedvärderar jag lätt mig själv.
Jag har ägnat så mycket tid åt att låta andra utföra och inspirera att de har blivit en mall och norm. Deras prestationer blir någonstans måttstocken.
Det är inte rättvist.
Dels för att de här inläggen som kommer i flödet inte visar hur hårt någon arbetat för att komma dit. De visar inte heller hela bilden, utan ögonblicksbilder.
Dessutom tar de inte hänsyn till allas olikheter och olika förutsättningar.
Viktigast av allt:
Det speglar DEM. Inte MIG.
Det blir något väldigt tveksamt i den personliga resa man gör om den hela tiden baseras på andra.
Om jag vill utveckla mig, hitta min potential och mobilisera mig i en viss riktning – kompetens, erfarenhet och allt det där – då kan ju den enda riktiga måttstocken vara mig själv.
Allt annat blir skevt och ofta väldigt orättvist.

Tillbaka till min egen kompass

Ja, med alla dessa tankar har jag ändå landat i en mättnad.
En önskan om att komma ur skrollandet lite och mer komma in i mig själv.
Göra det jag tänker att jag ska göra för att jag vill det och väljer det. Inte för att alla andra gör det eller för att någon på Instagram sagt att det är bra.
Ta tillbaka min kompass så att jag navigerar i den riktning jag tänkt mig.
Det betyder inte att jag kommer bojkotta sociala medier, men kanske försöka förhålla mig med lite andra ögon och med mer distans.
Välja mer med omsorg vad jag följer och tar in.

Inte bort – men med mer distans

Jag kommer dessutom själv fortsätta med att marknadsföra mig på sociala medier, för faktum är att många av er som hittat till Yogaskogen har hittat mig just via sociala medier.
Jag gillar också att få kontakt med alla där ute på kanalerna. Ni som skriver, som delar, som berättar och connectar.
Det finns något som är både fint och bra med det. Ett forum som leder till något mer.
Jag gillar att dela saker dessutom. Det är ofta roligt att skriva, filma och göra inlägg som tas så fint emot.
Men med lite mer nyans.
Och med lite mer uppmärksamhet på flodvågorna.

Hur vill jag förhålla mig?

Hur förhåller du dig till sociala medier? Kan du känna dig mätt ibland?
Vad brukar du göra för att ta distans?
Jag kommer försöka vara lite Skalman. Så att jag har schemalagda tider för att göra inlägg och skrolla av lite lagom. Så att det inte blir det där ständiga ryckandet i telefonen.
Jag ska i alla fall prova.
Jag har en förhoppning att det ska ge mig mer utrymme för saker jag längtar efter.
Jag lovar återkomma med en rapport.