Att leva med självkritik

När den kritiska rösten blir en följeslagare

Det här är ett tungt område. Självkritik.
Att flera gånger om dagen ifrågasätta sig själv. Att tvivla på sin egen förmåga. Att känna att man aldrig riktigt räcker till

Under många år av mitt liv har låg självkänsla och stark självkritik varit en del av min vardag. Jag hade inte med mig den där grundtryggheten och tilliten till mig själv som många verkar bära naturligt.

Jag tror att självkritiken delvis handlade om ett behov av kontroll. Om jag själv var hårdast mot mig, kanske det gjorde mindre ont om någon annan kritiserade mig. På så sätt blev självkritiken också ett försvar, ett sätt att försöka skydda mig från avvisanden, kritik eller känslan av att inte duga. Men också för att jag lärt mig att vara självkritisk och tidigt fått med mig en känsla av att vara misslyckad.

Den har också ofta varit kopplad till en känsla av att vara annorlunda. Att inte riktigt passa in.

När värdet sitter i prestationen

När självkänslan är låg så blir prestation väldigt viktigt.
Som om man måste bevisa sitt värde om och om igen. Som om man inte riktigt existerar utan det man gör. Då blir prestationerna inte bara något man utför, de blir ett mått på vem man är och avgör ens värde. Både inför sig själv och andra.

Så har det varit för mig under lång tid, och det har påverkat många av mina val i livet.
Bland annat bidrog det till att jag inte vågade utbilda mig till yogalärare tidigare. Livrädd att inte klara det, att inte lyckas, att bli en dålig yogalärare

Att börja möta sig själv på ett annat sätt

Förändringen kom inte över en natt.
Det var ett hårt arbete.

Det var när jag började bearbeta det jag bar med mig i min ryggsäck, och när jag skulle återvända till arbete efter en lång sjukskrivning, som något sakta började förändras.
Den krasch jag hade haft hade blivit en vändpunkt.

Jag fick träna på att umgås med mig själv.
Träna på att vara snällare med mig själv.
Träna på att tycka om mig själv lite mer.
Träna på att möta mig själv med värme och medkänsla i stället för hårda ord och dömanden.

Det var inte lätt.

Att förändra invanda mönster tar tid. Det kräver mod. Mod att vara närvarande. Mod att vara sårbar. Mod att se det som faktiskt finns där, utan att fly in i prestation, kontroll eller andra försvar.

Att se självkritiken när den dyker upp

I dag har jag en betydligt varmare ton till mig själv.

Är jag helt fri från självkritik och dömande tankar? Absolut inte.

Det kommer fortfarande nya omgångar. Nya situationer och nya faser i livet där jag snabbt faller tillbaka i gamla mönster av ifrågasättande och självkritik.

Skillnaden idag är att jag lägger märke till det.
Jag kan stanna upp och se vad som händer.
Och oftast kan jag också hjälpa mig själv att vända tillbaka till något mjukare. Jag kan se vad som finns bakom den kritiska rösten.

Ofta handlar det om rädsla.

Rädsla för att misslyckas. Rädsla för att inte räcka till. Rädsla för att bli dömd.
När jag ser det blir det också lättare att fråga mig själv: Vad behöver jag just nu? Hur kan jag ta hand om den här rädslan?

Modet att våga ändå

Att bli yogalärare var inget undantag.

Jag anmälde mig till flera utbildningar och sen avanmälde jag mig.
Det tog år innan jag vågade stå kvar i mitt val.
Det tog sen lång tid innan jag vågade hålla min första klass. Jag var livrädd för kritik. Livrädd för att bli dömd eller göra fel

Och det blev inte direkt lättare när jag bestämde mig för att öppna en studio.
Herregud, vem tror jag att jag är?
Den tanken har dykt upp fler gånger än jag kan räkna.

Men steg för steg har något förändrats. Jag landar allt mer i trygghet och medkänsla. Det går lättare att bryta de negativa tankespåren när de kommer. Jag fortsätter att växa i relationen till mig själv.

Yoga som en väg tillbaka till mig själv

I dag tycker jag rätt bra om mig själv.
Jag tycker om att vara med mig själv.
Jag kan se på mig själv med omtanke.

Och om jag ska vara helt ärlig så har yoga, meditation, andning och närvaro spelat en stor roll i den resan.
För mig har det varit ett sätt att ta hand om min inre hälsa. Ett sätt att möta mig själv mer ärligt och naket. Ett sätt att stanna kvar i det som gör ont istället för att fly ifrån det.

Det har gett mig mod.
Mer öppenhet.
Med medkänsla både gentemot andra och mig själv.

Kanske känner du igen dig?

Jag tror att många av oss bär på en inre kritiker.
Kanske låter den olika mycket hos olika människor, men jag tror att de flesta någon gång har tvivlat på sitt eget värde eller sin egen förmåga.

Om du känner igen dig i det här vill jag att du ska veta att det går att förändra relationen till sig själv. Inte genom att bli perfekt eller tänka positiva tankar hela tiden, utan genom att öva på att möta sig själv med lite mer vänlighet.

Det är ingen snabb väg.
Men det är en väg som kan förändra mycket.

Och kanske börjar den med något så enkelt som att möta sig själv med lite mer vänlighet idag.